Hur kan man bli "för stor" för den som är liten?

Det är med stor besvikelse jag läste artikeln i Dagen den 29 september 2010. ”EFK lämnar Diakonia: Vi har blivit för stora”. Hur kan man med hedern i behåll hänvisa till att man är för stor för att ta ansvar för den som är liten och utsatt som människa. Hur är det möjligt att ett enskilt kristet samfund kan värdera ett renodlat biståndsarbete som att man saknar ett ”helhetsperspektiv på människan”. Vad är ett helhetsperspektiv på människan enligt EFK? Enligt Anders Blåberg så handlar det om ”den missionerande aspekten”. Det är förvånande att ett kristet samfund i modern tid så tydligt manövrerar ut poängen med Jesu liknelse om den barmhärtige samariern när han sa: ”Gå du och gör som han”. Kyrkans diakoni tar sin fasta utgångspunkt från denna liknelse som visar medmänsklig omtanke utan baktanke. Om kyrkan bara kan visa omsorg eller bidra till bistånd till människor i utsatthet så länge som man själv kan ”vinna” på det, eller vinna fler medlemmar till sin kyrka – då har kyrkan svikit både evangeliet och människan. Den barmhärtige samariern gav inget annat än ”renodlat bistånd” till en utsatt människa i yttersta hjälplöshet och nöd. Samariern gav medicinsk behandling enligt den tidens läkekonst, ”olja och vin” och första förband, och såg sedan till att den överfallne mannen fick fortsatt behandling. Det står ingenstans i liknelsen om en särskilt ”missionerande aspekt”. Det enda Jesus hade att säga var: ”Gå du och gör som han”.
Det är med oro som jag undrar över var EFK tar vägen med sin definition av ”helhetssyn på människan”. Vad kommer det att få för konsekvenser i annat ekumeniskt arbete som liknar biståndsarbete som bedrivs bl.a. genom Hela Människan, Sjukhuskyrkan mm.

Döden och livet

När trädgårdsmästaren i Örebro stadspark begravde ett solrosfrö i jorden så var det som en begravning. Men man kallar det inte begravning utan för sådd. Såsom det är i naturen så är det också i en människas liv. Varje människa är som ett solrosfrö.

Döden och livet, som är temat denna söndag på kyrkoåret, stämmer oss till eftertanke och reflektion, inte minst så här i valtider. Men döden och livet är inget som vi kan välja - utan något som vi har att förhålla oss till. "Om vetekornet inte faller i jorden och dör så förblir det ett ensamt korn. Men om det dör så ger det rik skörd..."

Att lära av Skrattmåsen

Med spänst över vingfjädrar seglar den iväg med kraftfull självklarhet. Den bråttas vare sig med svag självkänsla, självförtroende eller oroar sig för framtiden. Den lever bara i ett enda hisnande och svindlande Nu! Den har funnit meningen med livet : "Att älska livet mer än dess mening". Tänk om man kunde få vara en skrattmås...men bara för en dag...eller en liten stund...

Tropisk värme och nyttan med att göra ingenting!

Den här sommaren kan vi verkligen inte klaga på. Vilken underbar sommar! Högtryck på högtryck. Det är bra med högtryck och tropisk värme, för då orkar man inte göra så mycket. Det är väl det som är meningen med semester. Rekreation innebär vila och nedtrappning. Tid att få göra ingenting. Ibland känns det som om det är vår tids största utmaning. Att våga göra just ingenting. Det skulle inte funka om det alltid var så. Men hur skulle det funka om det aldrig fick vara så? Det är nyttigt för folkhälsan att ibland inte göra någonting!

Livet pågår!

Visst är det härligt med sommar! Det liksom väcks en pånyttfödd förundran över den sprakande design som skapelsen är. Ingen konstutställning i världen kan mäta sig med de ögonblick av upplevelser en sommarpromenad erbjuder. Gratis!

Ta ett djupt andetag. Lyssna. Lukta. Se. Livet pågår!

Övning ger färdighet

Den här veckan står vi inför en stor katastrofövning på sjukhuset. Allt ska prövas. Hela sjukhuset kommer att beröras i denna omfattande övning. För oss i sjukhuskyrkan innebär det också en övning i krisberedskap. Några av oss kommer att fungera som stödpersoner för drabbade medan jag och en kollega med mig kommer att ingå i Krisgruppen (PKL) som kommer organisera det akuta psykosociala omhändertagandet av skadade och anhöriga. Övning ger färdighet, säger man. Och det är nog sant det. I övningar behöver inte allt bli rätt och det är just det som vi kan lära oss något av. Varje situation är unik och varje händelse har sin egen historia. När det som inte får hända ändå händer - så har förhoppningsvis övningarna gett oss nya lärdomar och insikter som gör att vi på ett ännu bättre sätt kan ta hand om de människor som är drabbade.

En del kyrkor har utarbetade krisplaner om något särskilt skulle hända och andra har det inte. Kyrkan kanske också skulle ha nytta av en liten övning nu och då.

Plötsligt möte!

Helt plötsligt så finns dem där - snödroppar och tussilago. Ja, tussilagon har jag själv ännu inte sett denna vårsäsong. Men de finns redan i diket, enligt en kollegas vittnesmål.

Jag tror på min kollegas ord - att hon faktiskt har sett tussilagon. Ibland kan en annans ord och erfarenheter väcka hoppet till liv hos en själv. Tecknen finns där än så länge bara i form av snödroppar och vårfågelkvitter. Och det är inte så bara. Snart ska jag också få se och möta vårens första tussilago!

Nyckeln till frihet

Fear can hold you prisoner. Hope can set you free.

Get busy living or get busy dying.

Det här är inte meningen att vara en filmrecension. Men tankarna går till den här fantastiska filmen från 1994 efter att ha föreläst för ett antal undersköterskeelever i Lindrande vård. Kopplingen mellan den fruktade fängelsemiljön och en oskyldigt dömd livstidsfånge med den palliativa vården för den svårt sjuke och döende patienten kan tyckas vara stor. Men i själva verket finns många likheter. En sjukdomstid kan vara som ett fängelse. "Det känns som om jag är fången i min egen kropp...det som är jag är friskt" sa patienten.

Den berömda cancerläkaren på Radiumhemmet i Stockholm, Loma Feigenberg (1977) pekar på fem förluster som den döende gör:

Förlust av kroppen
Förlust av kontroll
Förlust av identitet
Förlust av medmänniskor
Förlust av livsinnehåll

Nyckeln till frihet stavas Hopp. Men först måste man få tillåtelse att få sörja sina förluster. Sedan kanske hoppet kan bli den kraft som gör min tanke fri. Människan är så mycket mer än bara sin kropp.

Za Zen

Za-zen betyder ungefär "att sitta sig till inre stillhet". Genom kroppens stillhet, tystnad och mental närvaro kan vi närma oss stillheten och helheten i vårt innersta.

Sedan många år har vi i Sjukhuskyrkan erbjudit personal att komma och meditera en halvtimme 2 gånger varje vecka i vårt meditationsrum. I kyrkans liv har alltid vikten av en balans mellan bön och arbete (ora et labora) betonats. Vid sidan om den formulerade bönen har kristna sedan fornkyrkan praktiserat ordlös bön, kontemplation, för att nå stillheten bortom tankar och ord.

När jesuitmunkar kring förra sekelskiftet kom i kontakt med Zen-buddistiska munkar i Japan upptäckte de stora likheter i sitt andaktsliv och tog intryck av den japanska za-zen-metoden. Ur detta möte växte den meditaionsform fram som vi använder i Sjukhuskyrkan på Universitetssjukhuset i Örebro.

Ur ett kristet perspektiv innebär det att släppa taget om sig själv och sina egna tankar för att i öppenhet och tillit låta Guds kärlek verka i oss.

För mig har har meditaionsmetoden fördjupat bönelivet. Bön innebär närvaro mer än ord. Ord kan vi gömma oss bakom. Gud finns bortom orden. Gud behöver inte våra ord för att bli upplyst om läget. Gud ser till hjärtan. Det som finns innanför alla mina ord och tankar.

Sorgen har ingen ålder

I mötet med anhöriga efter närståendes död har jag många gånger tänkt tanken att sorgen inte har någon ålder. Sorgen efter den som fått leva länge är lika stor för den som är sörjande som för den som sörjer närstående som dött i unga år. Vi kan förmå oss att acceptera både döden och sorgen i större utsträckning efter den som dör efter ett långt liv. Medan sorgen efter den som dör i unga år är svårare att acceptera och bära. Men sorgens betydelse och styrka kan inte mätas i ålder. Jag har ibland kommit på mig själv när jag följt anhöriga in i visningsrummet för att ta avsked av en far, morfar, make eller maka att jag tänkt - men han/hon blev i alla fall över 80 år. Åldern förminskar inte sorgen, men den kanske är lättare att acceptera. Ibland har jag funderat över vilken sorg som är svårast att bära - sorgen över det liv som har varit och som har förflutit eller sorgen över det liv som aldrig hann levas. Sorgen har ingen ålder för den som är sörjande. Men den kan vara olika svår att bära och att acceptera.