Slutet på 2009 har blivit kyligt och kallt. Men när det slår till och blir kallt så brukar det också bli gnistrande iskristaller under klarblå himmel. Solen är skarp och ögonen bländas i ljuset. Solen lyser starkt utan att egentligen värma. Men det gör kroppen och själen gott att få bada i ljus och klar luft.
I dagstidningarna bläddrar vi igenom årskrönikor och annat vi minns från året som gått. Själv har jag svårt att rada upp minnen på det sättet. Jag har svårt att direkt kunna avgöra om det som hänt var under 2009 eller tidigare. Men när jag läser årskrönikor i tidningarna kan jag inte undgå att förvånas över att det är så mycket som hänt i världen och här hemma.
Själv måste jag erkänna att mina tankar de här dagarna sträcker sig fem år tillbaka i tiden. Året är 2004. Jag har beredskap på sjukhuset och blir sökt av Kris- och katastrofcentrum i Uppsala. Ett kristeam ska samlas ihop för att resa till Thailand och fungera som stöd för drabbade efter tsunamikatastrofen. Tidig nyårsdag 2005 är vi tre personer som står utanför sjukhuset och väntar på att en taxi ska ta oss till Arlanda. Väl framme på flygplatsen sluter sex andra personer upp från olika delar av Sverige. Vi sätter oss på ett evakueringsplan mot Bangkok. Efter 11 timmar är vi framme. I Bangkok möter jag drabbade Skandinaver på olika sjukhus. Mitt uppdrag blir att tillsammans med en kollega följa med nästa evakueringsflyg hem till Sverige. Vi ska finnas med som stödpersoner för passagerarna. På flygplanet trängs sorg, smärta och överlevnadsglädje med varandra. Mina tankar går därför särskilt till alla dem som har förlorat en nära anhörig, livskamrat och vän. Det är ofattbart att livet trots allt går vidare när något så svårt händer. Livet går vidare fast på ett annat sätt.
Nu ska vi fortsätta våra liv in i ett nytt 2010. Vi vet inte vad som kommer att rymmas i alla nya dagböcker som kommer att bli skrivna. Men förmodligen kommer både glädje och sorg fortsätta att trängas om våra utrymmen som stavas "livet". Men om tilliten får bli lite större än missmodet, så kommer livet att bli tillräckligt gott att leva. Och det räcker!
