Sparade minnen

(foto: Bent Isacson)


Hur sparar man minnen från det som har varit?


Frågan gör sig ibland påmind hos oss levande. I mötet med den som upplever sig ha förlorat allt - en livskamrat, en närstående eller en god vän som inte längre finns bland oss levande - förutom i minnet hos den som bär sorgen efter en stor förlust. Tomheten och ensamheten ekar i sorgens mörkerrum. Någon uttrycker rädsla för att glömma.

- Tänk om jag glömmer bort honom/henne...så att jag inte längre minns
hans/hennes ansikte...


I sorgen bor kärleken. Utan kärlek finns ingen sorg. I kärleken bevaras alltid minnet av den man älskat i livet. Var inte rädd för glömskan. Minnet bor i kärleken. Så länger vi älskar kommer vi också att minnas.

"Sorgen är det pris vi får betala för att vi älskar och uppskattar en människa. Sorgen är därför, trots allt, något positivt, hur obegripligt svår sorgen än kan vara att uthärda."
(Jerzy Einhorn)

Allting har sin tid

Förundran och en djup respekt, känner jag när jag på min vandring genom nationalparken Sälven plötsligt står inför en gigantisk Ek. I många hundra år har den stått där. Sin kraftiga stam med sina långa starka och knotiga grenar, det rika och kraftfulla lövverket... Eken har sina årsringar dolt inom sig. Hemlighetsfullt bär den på information om vad den varit med om. I ur och skur har den stått där. Orubblig och fast förankrad i jorden har den rest sig högt mot himlen. Om jag var ett träd, skulle jag vilja vara en Ek. Om jag var en fågel så skulle jag bygga bo i det trädet. Kanske inte för sin storhets skull utan för sin självklara plats på jorden. Så djupt rotad och tryggt förankrad i sig själv. Ibland är människan en vindflöjel, en fjäder som flyger iväg dit vinden tar den. Vi känner oss ibland otrygga och rotlösa, hemlösa. Undrar var min plats på jorden är. Men Eken står där. Den känner sig själv. Är stolt över sig själv. Med en äkta självkänsla sprider den glädje och kärlek till alla som kommer nära den. Vi bär alla våra årsringar inom oss. Det är inte alltid det märks på utsidan - men visheten kommer med åren i takt med erfarenherna - från insidan. Kanske kan vi lära oss något av Eken som står där i Sälven.

Konsten att vara människa

Vad det blir av den här bloggen får vi väl se. Men jag vill gärna skriva om det som berör mig som människa utifrån det som är mitt sammanhang i vardag och arbete. Konsten att vara människa kan ibland kännas ganska enkel och självklar. Vi handlar och agerar intuitivt utan att stanna upp och reflektera över vad det är man är med om. Livet fungerar som man själv vill. Det rullar på, så att säga. Men när vi hamnar i gränssituationerna blir livet allt annat än enkelt och självklart. Sjukdom och ohälsa hos mig själv eller någon närstående får mig att inse hur liten man egentligen kan känna sig som människa. Så är det inför livet och inför döden. Tanken svindlar grepplöst. Människan är både stor och liten, stark och svag på samma gång. Vi rör oss obehindrat över hela jordklotet, vi är på många sätt fria och gränslösa. Vi utforskar universum och vet mer om det idag än någonsin tidigare. Samtidigt som vi tillägnat oss mer kunskap så ökar också, paradoxalt nog, insikten om hur lite vi i själva verket vet om vårt ursprung och vår mänskliga konstruktion. Medicinsk forskning och utveckling har gjort enorma framsteg. Vi botar fler sjukdomar och åkommer än vi någonsin tidigare gjort i mänsklighetens historia. Samtidigt måste vi konstatera att vi är lika mycket dödliga som vi alltid har varit. Vi har inte blivit mindre dödliga bara för att vi lever på 2000-talet. Det är fortfarande hundraprocentig dödlighet att vara människa. En del av oss lever längre än andra. Vi har alltid att förhålla oss till dessa gränssituationer som är förutsättningen för hela vår existens. Dessa är våra livsvillkor: födelsen och döden. Vi är födda. Vi är till. Livet är på riktigt. Varje dag tar vi ansvar för det liv vi blivit födda till att leva. Därför går vi upp på morgonen. Går till jobbet. Äter oss mätta osv. Men en dag ska vi dö. (Ojdå?!) Vi vet att vi ska dö, fast vi tänker inte så mycket på det, inte medvetet i varje fall. Men insikten om denna begränsing i livet, medvetet eller omedvetet, är kanske det som gör att vi vill hinna med och göra så mycket som möjligt, på gott och ont, - och ändå så hinner vi inte med att göra och uppleva allt som finns att uppleva. Visst är det en konst att vara människa? Inte bara en konst utan också konstigt. Om allt detta och mycket mer som rymmer mellan vaggan och gravan vill jag tänka och känna, vända och vrida på här på min blogg.Välkommen med reflektioner och kommentarer som berör dig!

Den tunna hinnan

Psykoanalytikern Ludvig Igra reflekterar i boken Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, på hur våld och vardaglighet kan leva tillsammans under de mest kusliga och fruktansvärda former. Det totalitära tänkandet är ett ständigt hot mot mänskligheten och människovärdet. Risken är, menar Igra, när ett psykiskt tunnelseende blivit befäst, när den andre inte längre upplevs som en hel och verklig människa. Det är då grymheten blir möjlig. När människan går över gränsen och demoniserar andra - det är då rasismen i all sin vedervärdilighet förråder mänskligheten och med godtycklighet bestämmer vem som är värd mer än andra.När de politiska och religiösa dreven går måste vi våga sätta oss ned och skriva en stund i snden, som Jesus inför de ivriga skriftlärda som ville kasta sten på kvinnan som påstods ha begått äktenskapsbrott. När de religiösa förespråkar fundamentalism och lagiskhet måste vi våga säga emot. "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen."