Häromdagen satt vi i arbetslaget och fundrade över etiska dilemman och problem. Vi tog avstamp både i aktuella politiska konflikter i världen och klinska exempel inom vården. Vi kom fram till att behovet av etiska reflektioner och samtal bara ökar i takt med att nya kunskaper och insikter vinns inom forskning och medicin. När oroligheter drabbar människor i andra länder så länkas omedelbara bilder och berättelser till våra hem och vi blir samtidiga med nyhetsreportagen och människors livssituationer. "Är våld ibland befogat?", "Är krig ibland nödvändigt för att förhindra ett ännu större blodbad?", "Vem ska i så fall fatta besluten?". Att inte välja och att inte lägga sig i är också ett val som innebär konsekevenser. Situationen i Libyen är ett sådant exempel. De allierades landstigning i Normandie är ett annat. Att stoppa Hitler krävdes nödvändigt våld och en aktiv krigshandling från de allierade. Att stå upp för det libyska folket mot Khaddafi - går inte på annat sätt än att ge Nato mandat att ge motståndsarmén understöd i deras kamp mot regeringen i Tripoli. Jag är i grund och botten emot våld och krigshandlingar. Men allt är inte svart eller vitt. Där kommer etiken och etiskt konsekvenstänkande in. Emmanuel Lévinas (1906-1995) ideér om ansiktets etik är i allra högsta grad aktuellt. Lévinas fenomenologiska analys av etiken där ansikte mot ansikte-relationen mellan Det Egna och Den Andre utgör grundinstrumentet för att låta sig beröras av den Andre. Det jag som människa upptäcker först i mötet med den Andra människan är ett ansikte. Genom blicken, seendet och talet vänder vi oss till varandra och ur detta uppstår ett möte. I totalitetstänkandet reduceras den Andre till att bli en del av det egna. Det leder till ett härskande över den Andre. Den Andre betraktas och upplevs inte längre utifrån sina unika egenskaper. Det skapar en Annanhet som kan kontrolleras eller utplånas. Men i ansiktet möter vi tillvarons djupsate villkor. Där möter vi djupast sett också oss själva. Oavsett vem som är fiende eller vän så har den Andre ett ansikte med unika egenskaper. Därför finns det inga hjältar i krig. Alla är vi på någotvis förlorare när våldet blir den sista utvägen. Men av två svåra vägval så måste vi ibland välja den väg som är mindre svår och som kan väcka det nödvändiga hoppet om djupgående förändring och utveckling.
En bild kan säga mer än tusen ord. Det är mitt samlade intryck från fotokursen som jag just nu deltar i tillsammans med ett antal andra amatörfotografer. Att leka med ljus, komposition, skärpedjup och slutartider kan ge nya perspektiv på detaljer jag annars bara går förbi. Bilderna är tagna runt slottet i Örebro.
