Som en tom kruka

(foto: Bengt Isacson, Sjukhuskyrkan USÖ)
På sjukhuset står ett par tomma krukor och väntar på att få fyllas
med en ny plantering.


Förmodligen blir det väl en palmväxt av något slag eller någon annan skön grönska som står sig och som är tålig.

De båda krukorna som står där på golvet i det stora M-husets entré, ekar tomma och ihåliga. Samtidigt så är dem vackra att se på. Stora och varsamt framdrejade av någons händer och känsla för lerans levande material. Men krukorna får mina tankar att tänka på hur bräckliga vi är som människor, "...kärl som lätt kan brista", som jag tror det står i en bön jag en gång läst.
En människas utsatthet och trötthet kan liknas vid en tom kruka. Tömd på livskraft och instängd i sitt egna hårda hölje av oro och smärta omhändertas hon av sjukvården, psykiatrin, rehab, sjukgymnastiken eller arbetsterapeuten. Långsamt, långsamt fylls krukor på med nytt innehåll som ger ny styrka i trötta kroppar. Somliga kärl håller inte längre ihop. De blir skärvor som läggs i jorden. Skärvor man med minnets hjälp vårdar ömt. Somliga går vidare med sorg, ensamhet och saknad. Andra finner till slut nya vägar som fyller krukorna med förnyat innehåll och ny mening.

Jag träffade ett par tomma krukor i form av två föräldrar som mist sitt barn. Deras sorg upplevdes som ett tomt hål av mörker. Svikna av livet. Bedragna av sina drömmar och framtidsplaner. Allt så tomt och meningslöst. Efter begravningen berättade de om hur överväldigade och uppfyllda de var av allas omtankar och kärlek mot dem i deras smärta. Andra människors närvaro gjorde att ekot i deras tomma krukor inte blev lika djupt.

Vaccination och handsprit mot influensa A

(foto: Bengt Isacson)

På alla apotek i stan så har handspriten tagit slut. I väntan på den "frälsande" vaccinationen så flödar handspriten bland folket. Rädslan att bli sjuk gör att vi sätter vårt hopp till god handhygien och desinfektionsmedel.

Allt medan media rapporterar in nya fall av svininfluensa så byggs en nationell rädsla upp för att bli smittad av detta influensavirus. För dem allra flesta kommer det inte bli värre än en vanlig influensa, men samtidigt finns det utsatta grupper i samhället som kan komma att drabbas hårt. Vi har svårt att umgås med tanken att den som är fullt frisk ska kunna bli så sjuk. Vi har svårt i vårt hälsofixerade samhälle att acceptera tanken om vår egen sårbarhet. Att man kan faktiskt bli sjuk fast man är frisk.

Vi har någon sorts kluven inställning till sjukdomar som vi inte kan försvara oss mot eller kontrollera. Kankse är det just känslan av kontrolllöshet som väcker den största rädslan. Pandemier som slår till med oanad kraft. Många filmer har gjorts på dessa teman. Några exempel: 28 dagar, Outbreak, Virus, Resident Evil, Pestens Tid m fl...

Å ena sidan så har vi gjort spektakulära skräckfilmer som underhåller oss om dödliga virus . Å andra sidan så har vi gjort allt för att glömma dem pandemikatastrofer som kommit oss för nära in på livet i vår egen historia. Vem skriver romaner eller noveller eller gör filmer om Spanska Sjukan som härjade mellan 1918-1920 då ca 40 miljoner människor dog, varav 37 000 svenskar, och ändå är det låga siffror om man jämför globalt. Hur många vet att i Mexiko dog 24 av 25 miljoner indianer i europeiska sjukdomar mellan åren 1519 och 1605.

Den största pandemin i svensk historia är utan tvekan digerdöden år 1350 då dödssiffran i Sverige var nånstans bortåt 300 000. Koleraepidemin på 1800-talet beräknas ha tagit död på ca 14 000 svenskar.

Kanske skapas alla dessa virus-katastroffilmer som ett sätt att bearbeta vår egen rädsla för sårbarhet i vår strävan efter att få känna säkerhet och av att ha kontroll.

Även jag tvättar mig med handsprit lite nu och då, och även jag kommer att köa till vaccinationsinrättningen i min förhoppning att klara mig helskinnad ur denna pandemi. Men å andra sidan, blir jag sjuk så blir jag - då gäller som vanligt den bästa kuren - dem tre V:na; Vila Värme och Vänlighet (från närstående) och en hel massa alvedon förstås!