Årskrönikor och sånt

Slutet på 2009 har blivit kyligt och kallt. Men när det slår till och blir kallt så brukar det också bli gnistrande iskristaller under klarblå himmel. Solen är skarp och ögonen bländas i ljuset. Solen lyser starkt utan att egentligen värma. Men det gör kroppen och själen gott att få bada i ljus och klar luft.

I dagstidningarna bläddrar vi igenom årskrönikor och annat vi minns från året som gått. Själv har jag svårt att rada upp minnen på det sättet. Jag har svårt att direkt kunna avgöra om det som hänt var under 2009 eller tidigare. Men när jag läser årskrönikor i tidningarna kan jag inte undgå att förvånas över att det är så mycket som hänt i världen och här hemma.

Själv måste jag erkänna att mina tankar de här dagarna sträcker sig fem år tillbaka i tiden. Året är 2004. Jag har beredskap på sjukhuset och blir sökt av Kris- och katastrofcentrum i Uppsala. Ett kristeam ska samlas ihop för att resa till Thailand och fungera som stöd för drabbade efter tsunamikatastrofen. Tidig nyårsdag 2005 är vi tre personer som står utanför sjukhuset och väntar på att en taxi ska ta oss till Arlanda. Väl framme på flygplatsen sluter sex andra personer upp från olika delar av Sverige. Vi sätter oss på ett evakueringsplan mot Bangkok. Efter 11 timmar är vi framme. I Bangkok möter jag drabbade Skandinaver på olika sjukhus. Mitt uppdrag blir att tillsammans med en kollega följa med nästa evakueringsflyg hem till Sverige. Vi ska finnas med som stödpersoner för passagerarna. På flygplanet trängs sorg, smärta och överlevnadsglädje med varandra. Mina tankar går därför särskilt till alla dem som har förlorat en nära anhörig, livskamrat och vän. Det är ofattbart att livet trots allt går vidare när något så svårt händer. Livet går vidare fast på ett annat sätt.

Nu ska vi fortsätta våra liv in i ett nytt 2010. Vi vet inte vad som kommer att rymmas i alla nya dagböcker som kommer att bli skrivna. Men förmodligen kommer både glädje och sorg fortsätta att trängas om våra utrymmen som stavas "livet". Men om tilliten får bli lite större än missmodet, så kommer livet att bli tillräckligt gott att leva. Och det räcker!

Nu är det jul igen

Den här veckan har bilen lagats, värmepumpen fått en välbehövlig service, examensuppsatsen skrivits, nya strängar på gitarren inhandlats, dammsugarn lagats (stopp i slangen), julklappar handlats i ett shoppingtrångt Marieberg, julgran inburen, julbelysning upphängd, mammas julskinka provsmakad, ny diskmaskin inhandlad och installerad... nu är jag bara förkyld... men nu funkar i varje fall värmepumpen och huset är snart uppe i +20 C... snart är julen här...!

Ljus i mörkret

Kanske är det en bild vi använder allra mest. Mörkret är en metafor för människans utsatthet och hopplöshet. Ljuset i mörkret kan då bestå i en nära väns lyssnande närvaro. Den kan också vara ett överraskande möte med en främling där jag "får byta ett ord eller två" (H. Gullberg).

Tänker vi efter, så är dikten "Främlingars möte" av Hjalmar Gullberg, meningsskapande. Den ger oss ett viktigt perspektiv på vad ett möte är. Den består i mer än ord. Kanske det viktigaste i mötet är seendet och lyssnandet. Vi som ofta har ordet och talet som arbetsredskap, glömmer lätt betydelsen av att nu och då bli tyst och våga bli mer lyssnande.

Om i ödslig skog

ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå

Alla människors möte

borde vara så

(Hjalmar Gullberg)

Som en tom kruka

(foto: Bengt Isacson, Sjukhuskyrkan USÖ)
På sjukhuset står ett par tomma krukor och väntar på att få fyllas
med en ny plantering.


Förmodligen blir det väl en palmväxt av något slag eller någon annan skön grönska som står sig och som är tålig.

De båda krukorna som står där på golvet i det stora M-husets entré, ekar tomma och ihåliga. Samtidigt så är dem vackra att se på. Stora och varsamt framdrejade av någons händer och känsla för lerans levande material. Men krukorna får mina tankar att tänka på hur bräckliga vi är som människor, "...kärl som lätt kan brista", som jag tror det står i en bön jag en gång läst.
En människas utsatthet och trötthet kan liknas vid en tom kruka. Tömd på livskraft och instängd i sitt egna hårda hölje av oro och smärta omhändertas hon av sjukvården, psykiatrin, rehab, sjukgymnastiken eller arbetsterapeuten. Långsamt, långsamt fylls krukor på med nytt innehåll som ger ny styrka i trötta kroppar. Somliga kärl håller inte längre ihop. De blir skärvor som läggs i jorden. Skärvor man med minnets hjälp vårdar ömt. Somliga går vidare med sorg, ensamhet och saknad. Andra finner till slut nya vägar som fyller krukorna med förnyat innehåll och ny mening.

Jag träffade ett par tomma krukor i form av två föräldrar som mist sitt barn. Deras sorg upplevdes som ett tomt hål av mörker. Svikna av livet. Bedragna av sina drömmar och framtidsplaner. Allt så tomt och meningslöst. Efter begravningen berättade de om hur överväldigade och uppfyllda de var av allas omtankar och kärlek mot dem i deras smärta. Andra människors närvaro gjorde att ekot i deras tomma krukor inte blev lika djupt.

Vaccination och handsprit mot influensa A

(foto: Bengt Isacson)

På alla apotek i stan så har handspriten tagit slut. I väntan på den "frälsande" vaccinationen så flödar handspriten bland folket. Rädslan att bli sjuk gör att vi sätter vårt hopp till god handhygien och desinfektionsmedel.

Allt medan media rapporterar in nya fall av svininfluensa så byggs en nationell rädsla upp för att bli smittad av detta influensavirus. För dem allra flesta kommer det inte bli värre än en vanlig influensa, men samtidigt finns det utsatta grupper i samhället som kan komma att drabbas hårt. Vi har svårt att umgås med tanken att den som är fullt frisk ska kunna bli så sjuk. Vi har svårt i vårt hälsofixerade samhälle att acceptera tanken om vår egen sårbarhet. Att man kan faktiskt bli sjuk fast man är frisk.

Vi har någon sorts kluven inställning till sjukdomar som vi inte kan försvara oss mot eller kontrollera. Kankse är det just känslan av kontrolllöshet som väcker den största rädslan. Pandemier som slår till med oanad kraft. Många filmer har gjorts på dessa teman. Några exempel: 28 dagar, Outbreak, Virus, Resident Evil, Pestens Tid m fl...

Å ena sidan så har vi gjort spektakulära skräckfilmer som underhåller oss om dödliga virus . Å andra sidan så har vi gjort allt för att glömma dem pandemikatastrofer som kommit oss för nära in på livet i vår egen historia. Vem skriver romaner eller noveller eller gör filmer om Spanska Sjukan som härjade mellan 1918-1920 då ca 40 miljoner människor dog, varav 37 000 svenskar, och ändå är det låga siffror om man jämför globalt. Hur många vet att i Mexiko dog 24 av 25 miljoner indianer i europeiska sjukdomar mellan åren 1519 och 1605.

Den största pandemin i svensk historia är utan tvekan digerdöden år 1350 då dödssiffran i Sverige var nånstans bortåt 300 000. Koleraepidemin på 1800-talet beräknas ha tagit död på ca 14 000 svenskar.

Kanske skapas alla dessa virus-katastroffilmer som ett sätt att bearbeta vår egen rädsla för sårbarhet i vår strävan efter att få känna säkerhet och av att ha kontroll.

Även jag tvättar mig med handsprit lite nu och då, och även jag kommer att köa till vaccinationsinrättningen i min förhoppning att klara mig helskinnad ur denna pandemi. Men å andra sidan, blir jag sjuk så blir jag - då gäller som vanligt den bästa kuren - dem tre V:na; Vila Värme och Vänlighet (från närstående) och en hel massa alvedon förstås!

Invecklad utveckling

Invecklad utveckling - det tycker jag sammanfattar mina intryck av fröets väg till fullmoget vete och ax.
Det finns inga genvägar i denna utveckling. Allt har sin tid. "Det finns en tid för allt som sker under himlen..."

Hur denna utveckling sker är en invecklad process som jag lämnar till biologer och naturvetare att förklara - men att det sker, det kan vi se med egna ögon.
Det är som min relation till datorn jag skriver på. Jag vet inte hur "ettor och nollor" blir till bokstäver och bilder på skärmen - men att det sker något i denna process är självklart för ögat.

Jag tror att det säger något viktigt om livet och dess mening. Meningen med livet skulle väl kunna vara att växa, utvecklas och mogna som människa. I denna process finns den djupa meningen dold i varje människas djup.

Livets naturliga riktining är utveckling, växt och mognad. Man blir aldrig riktigt färdig med sig själv. Det finns alltid mer att lära känna hos andra och hos mig själv. En dag kanske jag också, likt det mogna axet som vajar för vinden, ska dansa och leka i vinden för livet som mognat för skörd. "När jag kommer fram dit skall jag vara människa", skriver Ignatios av Antiokia. Wilfrid Stinissen skriver i sin bok: "Utan döden är livet inte färdigt. Döden är inte livets slut utan livets fullbordan."

Thérése av Lisieux sa: "Jag dör inte, jag träder in i livet."

(Boktips: "Jag dör inte jag träder in i livet, en bok om döden och evigheten", Wilfrid Stinissen, Libris 2001)

Språk för tron

Vid ljusbäraren och de brinnande ljusen viskas många böner i det tysta.

Orden har blivt mindre och mindre viktiga för mig i bönen. Bönen har förändrat min upplevelse av vad bön är.

"Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull."

Jag har rabblat många böner. Rabbel och babbel - som om orden var viktiga...det viktigaste är inte vad som sägs utan mer vad som bärs i djupet av mitt hjärta. Där i hjärtats djup umgås jag med Gud. Och Gud behöver inga utläggningar eller förklaringar. Gud vet allt ändå. Bönens hemlighet är mycket mer än utläggningar, begär och önskningar.

"...ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det."

Därför är bön mycket mer än rader av ord och formuleringar. Formuleringarna är mer till för vår egen skull än för Guds. I orden kan vi bygga förståelse för vår längtan och behov. Men Orden är bara hjärtats yta. Gud ser till djupen. Därför är ljusbäraren så inbjudande. Den inbjuder inte till rabblande av ord utan till stillhet, eftertanke och närvaro inför ljuset.

Att tända ljus på ljusbäraren i kyrkan, kan få vara ett sätt att uttrycka allt det som ryms i mitt liv - det säger mer än tusen ord.

Tänd ljus!

Sparade minnen

(foto: Bent Isacson)


Hur sparar man minnen från det som har varit?


Frågan gör sig ibland påmind hos oss levande. I mötet med den som upplever sig ha förlorat allt - en livskamrat, en närstående eller en god vän som inte längre finns bland oss levande - förutom i minnet hos den som bär sorgen efter en stor förlust. Tomheten och ensamheten ekar i sorgens mörkerrum. Någon uttrycker rädsla för att glömma.

- Tänk om jag glömmer bort honom/henne...så att jag inte längre minns
hans/hennes ansikte...


I sorgen bor kärleken. Utan kärlek finns ingen sorg. I kärleken bevaras alltid minnet av den man älskat i livet. Var inte rädd för glömskan. Minnet bor i kärleken. Så länger vi älskar kommer vi också att minnas.

"Sorgen är det pris vi får betala för att vi älskar och uppskattar en människa. Sorgen är därför, trots allt, något positivt, hur obegripligt svår sorgen än kan vara att uthärda."
(Jerzy Einhorn)

Allting har sin tid

Förundran och en djup respekt, känner jag när jag på min vandring genom nationalparken Sälven plötsligt står inför en gigantisk Ek. I många hundra år har den stått där. Sin kraftiga stam med sina långa starka och knotiga grenar, det rika och kraftfulla lövverket... Eken har sina årsringar dolt inom sig. Hemlighetsfullt bär den på information om vad den varit med om. I ur och skur har den stått där. Orubblig och fast förankrad i jorden har den rest sig högt mot himlen. Om jag var ett träd, skulle jag vilja vara en Ek. Om jag var en fågel så skulle jag bygga bo i det trädet. Kanske inte för sin storhets skull utan för sin självklara plats på jorden. Så djupt rotad och tryggt förankrad i sig själv. Ibland är människan en vindflöjel, en fjäder som flyger iväg dit vinden tar den. Vi känner oss ibland otrygga och rotlösa, hemlösa. Undrar var min plats på jorden är. Men Eken står där. Den känner sig själv. Är stolt över sig själv. Med en äkta självkänsla sprider den glädje och kärlek till alla som kommer nära den. Vi bär alla våra årsringar inom oss. Det är inte alltid det märks på utsidan - men visheten kommer med åren i takt med erfarenherna - från insidan. Kanske kan vi lära oss något av Eken som står där i Sälven.

Konsten att vara människa

Vad det blir av den här bloggen får vi väl se. Men jag vill gärna skriva om det som berör mig som människa utifrån det som är mitt sammanhang i vardag och arbete. Konsten att vara människa kan ibland kännas ganska enkel och självklar. Vi handlar och agerar intuitivt utan att stanna upp och reflektera över vad det är man är med om. Livet fungerar som man själv vill. Det rullar på, så att säga. Men när vi hamnar i gränssituationerna blir livet allt annat än enkelt och självklart. Sjukdom och ohälsa hos mig själv eller någon närstående får mig att inse hur liten man egentligen kan känna sig som människa. Så är det inför livet och inför döden. Tanken svindlar grepplöst. Människan är både stor och liten, stark och svag på samma gång. Vi rör oss obehindrat över hela jordklotet, vi är på många sätt fria och gränslösa. Vi utforskar universum och vet mer om det idag än någonsin tidigare. Samtidigt som vi tillägnat oss mer kunskap så ökar också, paradoxalt nog, insikten om hur lite vi i själva verket vet om vårt ursprung och vår mänskliga konstruktion. Medicinsk forskning och utveckling har gjort enorma framsteg. Vi botar fler sjukdomar och åkommer än vi någonsin tidigare gjort i mänsklighetens historia. Samtidigt måste vi konstatera att vi är lika mycket dödliga som vi alltid har varit. Vi har inte blivit mindre dödliga bara för att vi lever på 2000-talet. Det är fortfarande hundraprocentig dödlighet att vara människa. En del av oss lever längre än andra. Vi har alltid att förhålla oss till dessa gränssituationer som är förutsättningen för hela vår existens. Dessa är våra livsvillkor: födelsen och döden. Vi är födda. Vi är till. Livet är på riktigt. Varje dag tar vi ansvar för det liv vi blivit födda till att leva. Därför går vi upp på morgonen. Går till jobbet. Äter oss mätta osv. Men en dag ska vi dö. (Ojdå?!) Vi vet att vi ska dö, fast vi tänker inte så mycket på det, inte medvetet i varje fall. Men insikten om denna begränsing i livet, medvetet eller omedvetet, är kanske det som gör att vi vill hinna med och göra så mycket som möjligt, på gott och ont, - och ändå så hinner vi inte med att göra och uppleva allt som finns att uppleva. Visst är det en konst att vara människa? Inte bara en konst utan också konstigt. Om allt detta och mycket mer som rymmer mellan vaggan och gravan vill jag tänka och känna, vända och vrida på här på min blogg.Välkommen med reflektioner och kommentarer som berör dig!

Den tunna hinnan

Psykoanalytikern Ludvig Igra reflekterar i boken Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, på hur våld och vardaglighet kan leva tillsammans under de mest kusliga och fruktansvärda former. Det totalitära tänkandet är ett ständigt hot mot mänskligheten och människovärdet. Risken är, menar Igra, när ett psykiskt tunnelseende blivit befäst, när den andre inte längre upplevs som en hel och verklig människa. Det är då grymheten blir möjlig. När människan går över gränsen och demoniserar andra - det är då rasismen i all sin vedervärdilighet förråder mänskligheten och med godtycklighet bestämmer vem som är värd mer än andra.När de politiska och religiösa dreven går måste vi våga sätta oss ned och skriva en stund i snden, som Jesus inför de ivriga skriftlärda som ville kasta sten på kvinnan som påstods ha begått äktenskapsbrott. När de religiösa förespråkar fundamentalism och lagiskhet måste vi våga säga emot. "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen."