Hur kan man bli "för stor" för den som är liten?

Det är med stor besvikelse jag läste artikeln i Dagen den 29 september 2010. ”EFK lämnar Diakonia: Vi har blivit för stora”. Hur kan man med hedern i behåll hänvisa till att man är för stor för att ta ansvar för den som är liten och utsatt som människa. Hur är det möjligt att ett enskilt kristet samfund kan värdera ett renodlat biståndsarbete som att man saknar ett ”helhetsperspektiv på människan”. Vad är ett helhetsperspektiv på människan enligt EFK? Enligt Anders Blåberg så handlar det om ”den missionerande aspekten”. Det är förvånande att ett kristet samfund i modern tid så tydligt manövrerar ut poängen med Jesu liknelse om den barmhärtige samariern när han sa: ”Gå du och gör som han”. Kyrkans diakoni tar sin fasta utgångspunkt från denna liknelse som visar medmänsklig omtanke utan baktanke. Om kyrkan bara kan visa omsorg eller bidra till bistånd till människor i utsatthet så länge som man själv kan ”vinna” på det, eller vinna fler medlemmar till sin kyrka – då har kyrkan svikit både evangeliet och människan. Den barmhärtige samariern gav inget annat än ”renodlat bistånd” till en utsatt människa i yttersta hjälplöshet och nöd. Samariern gav medicinsk behandling enligt den tidens läkekonst, ”olja och vin” och första förband, och såg sedan till att den överfallne mannen fick fortsatt behandling. Det står ingenstans i liknelsen om en särskilt ”missionerande aspekt”. Det enda Jesus hade att säga var: ”Gå du och gör som han”.
Det är med oro som jag undrar över var EFK tar vägen med sin definition av ”helhetssyn på människan”. Vad kommer det att få för konsekvenser i annat ekumeniskt arbete som liknar biståndsarbete som bedrivs bl.a. genom Hela Människan, Sjukhuskyrkan mm.

Döden och livet

När trädgårdsmästaren i Örebro stadspark begravde ett solrosfrö i jorden så var det som en begravning. Men man kallar det inte begravning utan för sådd. Såsom det är i naturen så är det också i en människas liv. Varje människa är som ett solrosfrö.

Döden och livet, som är temat denna söndag på kyrkoåret, stämmer oss till eftertanke och reflektion, inte minst så här i valtider. Men döden och livet är inget som vi kan välja - utan något som vi har att förhålla oss till. "Om vetekornet inte faller i jorden och dör så förblir det ett ensamt korn. Men om det dör så ger det rik skörd..."

Att lära av Skrattmåsen

Med spänst över vingfjädrar seglar den iväg med kraftfull självklarhet. Den bråttas vare sig med svag självkänsla, självförtroende eller oroar sig för framtiden. Den lever bara i ett enda hisnande och svindlande Nu! Den har funnit meningen med livet : "Att älska livet mer än dess mening". Tänk om man kunde få vara en skrattmås...men bara för en dag...eller en liten stund...