På sjukhuset står ett par tomma krukor och väntar på att få fyllas
med en ny plantering.
Förmodligen blir det väl en palmväxt av något slag eller någon annan skön grönska som står sig och som är tålig.
De båda krukorna som står där på golvet i det stora M-husets entré, ekar tomma och ihåliga. Samtidigt så är dem vackra att se på. Stora och varsamt framdrejade av någons händer och känsla för lerans levande material. Men krukorna får mina tankar att tänka på hur bräckliga vi är som människor, "...kärl som lätt kan brista", som jag tror det står i en bön jag en gång läst.
En människas utsatthet och trötthet kan liknas vid en tom kruka. Tömd på livskraft och instängd i sitt egna hårda hölje av oro och smärta omhändertas hon av sjukvården, psykiatrin, rehab, sjukgymnastiken eller arbetsterapeuten. Långsamt, långsamt fylls krukor på med nytt innehåll som ger ny styrka i trötta kroppar. Somliga kärl håller inte längre ihop. De blir skärvor som läggs i jorden. Skärvor man med minnets hjälp vårdar ömt. Somliga går vidare med sorg, ensamhet och saknad. Andra finner till slut nya vägar som fyller krukorna med förnyat innehåll och ny mening.
Jag träffade ett par tomma krukor i form av två föräldrar som mist sitt barn. Deras sorg upplevdes som ett tomt hål av mörker. Svikna av livet. Bedragna av sina drömmar och framtidsplaner. Allt så tomt och meningslöst. Efter begravningen berättade de om hur överväldigade och uppfyllda de var av allas omtankar och kärlek mot dem i deras smärta. Andra människors närvaro gjorde att ekot i deras tomma krukor inte blev lika djupt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar